Nu är jag tilllbaka, övergav denna hemliga blogg som knappt ingen jag känner vet om.

Sen jag senast skrev här har jag hunnit byta medicin mot mirtazapin som jag gick på några månader. Fick sluta med den då jag gick upp för mycket i vikt.  När jag började med den här bloggen trodde jag att min ångest var det värsta och att det var ångesten som gjorde mig deprimerad. Har inte lika mycket ångest längre men för många perioder av depressioner. Vet inte vad som utlöser vad. Nuförtiden märker jag av ångesten väldigt fysiskt istället för å tänka på den. 

Idag går jag inte på  antidepressiva/stämningsstabiliserande fast jag egentligen borde det. Min läkare har skrivit ut nya men de vågar jag inte ens testa på grund av att man mår mycket sämre av dom i början, sämre än innan man började med dom! Det ska dock gå över men jag vågar inte då jag vet hur det känns att börja. 

Så hur mår jag då nu utan antideppressiva?

Jag  vet inte, jag har lärt mig att stå ut helt enkelt.

Det som är mest jobbigt för mig och antagligen för mina nära är att det är för mycket (upp & ner ) utan medicinen. glad ena dagen, jätte deppig andra dagen, sur som fan tredje dagen osv... 

Det blir för mycket att orka med och det jobbigaste är att det känns som att ingen kan förstå att man inte vill vara så och verkligen försöker se saker positivt. Jag har ju till och med startat den här bloggen som heter "stay positive" för att skriva av mig och hålla den grundtanken, tänk positivt!

ADHD eller ADD, vem vet....

Mycket har hänt sen sist och jag fick en kö på neuropsykiatriska utredningsenheten för en utredning för att se om jag har detta. 

Det finns i min familj om man säger så, min syster är den enda som har diagnotiserats dock. Och nu är det min tur. 

Att vara deprimerad och ha "ADHD" om jag nu har det men jag lider iallafall av de symptomen. De är jobbigare än att vara deprimerad, det är nog det som gör mig deprimerad. 

Livet är ett mysterium för mig ibland, jag tänker "varför ska vi leva om vi ska dö?" och "varför ska vi leva om livet bara ska vara jobbigt?" 

Men så tänker oftast någon som är deppig. 

Andra tankar som slagit mig är , "varför är det vi som har det så bra och bor tryggt och har mat för dagen som är så deprimerade, medans många är fattiga och har inte mat för dagen?"  

Man kan inte tänka så! Alla har sin egen smärta i livet.

Mitt liv är snurrigt just nu, jag ska börja skolan igen efter nyår, men jag vet inte om jag får pengar av csn då jag inte avslutat äldre kurser. Jag och min pojkvän verkar inte kunna bo ihop av olika anledningar. Jag har ju gjort mig själv till "the bad guy" om man läser allt skrivet om mig ovan.

Men så enkelt är det inte.

Han har minst lika många brister som jag och förståelse kan han ju också jobba lite på. Jag får ju förstå han hela jävla tiden. När har någon förstått mig eller stöttat mig då. När gjorde jag något för min egen skull senast och jag har alltid bara klandrat mig själv här i livet. Det är lätt att klandra sig själv och tro att man är värdelös, borde vara en snällare och bättre människa men då vill man gärna känna att man får det tillbaka också och inte bara ska ändra allt på sig själv.

får se vad som händer med allting. I'll be back!

Hur kan känslor som ångest och oro vara så starka så de stör en så mycket i livet?

Jag vet inte men jag hatar de stunder då jag känner ångesten krypandes sakta. Häromdagen skulle jag bara ut å träffa en vän, å där kom helt plötsligt ångesten när jag gick ut genom min dörr. En ångest som jag inte kunde förklara. Jag mådde ju inte dåligt över något just då. 

Igår var jag på middag hos en vän som märkte att mina händer skakade. Jag hade inte tagit min medicin den dagen. Jag e säker på att det är ångesten som får händerna att skaka då det har hänt innan. 

Men allt har blivit så mycket bättre sen jag började medicineras. Ja förutom de jobbiga utsättningssyndrom och bieffekter jag fick av de i början. 

Sen kanske jag seeeenareee ska få en utredning  på ADHD. Men jag vill ha den nu nu nu ! Jag behöver hjälp. Mitt liv är en enda röra och jag vet inte vart jag ska börja med någonting över huvud taget. Jag bara låter allt ligga i en stor hög och hoppas på det bästa för att sen inse att jag håller på att misslyckas. Då kommer ännu mer ångest och ännu mer stress. Mitt humör är ju inte det bästa heller och det får tyvärr mina nära lida för ibland. 

Men det blir bättre.....

Första inlägget! Jag har länge velat starta en blogg där jag kan skriva om det som så många har svårt att prata om. Ångest, ADHD, depression med flera. 

När en människa skadar sig fyskiskt, tex bryter benet så kan alla se det. Man kan förstå och man ser gipset och smärtan personen går igenom. Men det finns sår som inte syns, människor som känner att de inte får föståelse. Man kan vara sjuk på olika sätt, synliga och osynliga. 

Jag själv orkar inte dra hela mina livshistora här då det skulle bli alldeles för rörigt att skriva ner så mycket. Men jag kan säga att jag har ångest, troligen generaliserat ångest-syndrom. Och jag kanske senare ska få en utredning för att ta reda på om jag också har ADHD.

Just nu medicineras jag mot min ångest. Medecinen som jag äter kallas för sertralin och det är en substans som tillhör läkemedelsgruppen SSRI (selektiva serotoninåterupptagshämmare). Jag har också börjat gå på kognitiv beteendeterapi (KBT). Terapin går ut på att förändra det kognitiva perspektivet det vill säga personens tankar och känslor, samt att därefter förändra personens beteende och vanor. 

Jag har inte varit där tillräckligt många gånger för att känna om det funkar men jag har hört bra om det.

Mitt syfte med denna blogg är av olika anledningar. Jag vill hålla detta lite som en dagbok där jag skriver ner hur jag mår men också att andra ska kunna läsa den. Folk ska kunna gå in på min blogg och tänka att det finns fler som mår dåligt och att man inte är ensam om det. Ibland kan inte ens närmaste eller ens omgivning förstå hur man mår även om de så gärna vill det. Då kan det vara bra att prata med någon eller läsa någons blogg som vet hur det känns..

Mer inlägg kommer de närmaste dagarna // B