Nu är jag tilllbaka, övergav denna hemliga blogg som knappt ingen jag känner vet om.

Sen jag senast skrev här har jag hunnit byta medicin mot mirtazapin som jag gick på några månader. Fick sluta med den då jag gick upp för mycket i vikt.  När jag började med den här bloggen trodde jag att min ångest var det värsta och att det var ångesten som gjorde mig deprimerad. Har inte lika mycket ångest längre men för många perioder av depressioner. Vet inte vad som utlöser vad. Nuförtiden märker jag av ångesten väldigt fysiskt istället för å tänka på den. 

Idag går jag inte på  antidepressiva/stämningsstabiliserande fast jag egentligen borde det. Min läkare har skrivit ut nya men de vågar jag inte ens testa på grund av att man mår mycket sämre av dom i början, sämre än innan man började med dom! Det ska dock gå över men jag vågar inte då jag vet hur det känns att börja. 

Så hur mår jag då nu utan antideppressiva?

Jag  vet inte, jag har lärt mig att stå ut helt enkelt.

Det som är mest jobbigt för mig och antagligen för mina nära är att det är för mycket (upp & ner ) utan medicinen. glad ena dagen, jätte deppig andra dagen, sur som fan tredje dagen osv... 

Det blir för mycket att orka med och det jobbigaste är att det känns som att ingen kan förstå att man inte vill vara så och verkligen försöker se saker positivt. Jag har ju till och med startat den här bloggen som heter "stay positive" för att skriva av mig och hålla den grundtanken, tänk positivt!

ADHD eller ADD, vem vet....

Mycket har hänt sen sist och jag fick en kö på neuropsykiatriska utredningsenheten för en utredning för att se om jag har detta. 

Det finns i min familj om man säger så, min syster är den enda som har diagnotiserats dock. Och nu är det min tur. 

Att vara deprimerad och ha "ADHD" om jag nu har det men jag lider iallafall av de symptomen. De är jobbigare än att vara deprimerad, det är nog det som gör mig deprimerad. 

Livet är ett mysterium för mig ibland, jag tänker "varför ska vi leva om vi ska dö?" och "varför ska vi leva om livet bara ska vara jobbigt?" 

Men så tänker oftast någon som är deppig. 

Andra tankar som slagit mig är , "varför är det vi som har det så bra och bor tryggt och har mat för dagen som är så deprimerade, medans många är fattiga och har inte mat för dagen?"  

Man kan inte tänka så! Alla har sin egen smärta i livet.

Mitt liv är snurrigt just nu, jag ska börja skolan igen efter nyår, men jag vet inte om jag får pengar av csn då jag inte avslutat äldre kurser. Jag och min pojkvän verkar inte kunna bo ihop av olika anledningar. Jag har ju gjort mig själv till "the bad guy" om man läser allt skrivet om mig ovan.

Men så enkelt är det inte.

Han har minst lika många brister som jag och förståelse kan han ju också jobba lite på. Jag får ju förstå han hela jävla tiden. När har någon förstått mig eller stöttat mig då. När gjorde jag något för min egen skull senast och jag har alltid bara klandrat mig själv här i livet. Det är lätt att klandra sig själv och tro att man är värdelös, borde vara en snällare och bättre människa men då vill man gärna känna att man får det tillbaka också och inte bara ska ändra allt på sig själv.

får se vad som händer med allting. I'll be back!